How big is Helixnebulosan?
54 pétamètres!
Helixnebulosan är en planetarisk nebulosa, den glödande gasen runt en döende stjärna, cirka 650 ljusår från jorden i stjärnbilden Vattumannen. Ett ljusår är den sträcka som ljuset färdas på ett år, cirka 9,46 biljoner kilometer. Nebulosans svaga yttersta ring är cirka 5,3 ljusår bred, eller cirka 50 biljoner kilometer. Den ljusa ringen som syns på de flesta fotografier är mindre än hälften så bred.
En nebulosa har ingen skarp kant, så dess storlek beror på vilken del som mäts. En studie från 2004 kombinerade bilder från rymdteleskopet Hubble med bilder med stort synfält från ett markbaserat teleskop. Den visade att den ljusa huvudringen i själva verket består av två delar: en inre skiva och, runt den, en yttre ring som är lutad nästan i rät vinkel mot skivan. En mycket svagare yttersta ring omger båda, tillplattad på den sida där den möter den tunna gasen mellan stjärnorna.
Delarna mäts efter hur stora de ser ut på himlen, och deras verkliga storlek beror därför på avståndet. Rymdfarkosten Gaia mätte positionen för nebulosans centralstjärna så exakt att stjärnan kunde placeras cirka 199 parsek bort, där en parsek är cirka 3,26 ljusår. Det är cirka 650 ljusår. På det avståndet är den inre skivan cirka 1,6 ljusår bred, den yttre ringen cirka 2,3 ljusår och den yttersta ringen cirka 5,3 ljusår.
Studien från 2004 använde ett äldre avstånd på 213 parsek, vilket gjorde den yttersta ringen cirka 5,7 ljusår bred. Infraröda bilder från Wide-field Infrared Survey Explorer visar en ännu svagare halo runt hela nebulosan, cirka 7,5 ljusår bred vid Gaias avstånd.
En planetarisk nebulosa bildas när en stjärna med medelstor massa närmar sig slutet av sitt liv och stöter ut sina yttre gasskikt i rymden. Gasen glöder eftersom den lyses upp av energi från den döende stjärnan i mitten. Trots namnet har planetariska nebulosor inget med planeter att göra. Många ser ut som runda skivor i små teleskop, så som planeter gör, och det är så de har fått sitt namn.
Studien från 2004 mätte hur snabbt Helixnebulosans delar expanderar och räknade bakåt till när de bildades. Den uppskattade att den inre skivan är cirka 6 600 år gammal och den yttre ringen cirka 12 000 år gammal. Den tyske astronomen Karl Ludwig Harding upptäckte nebulosan år 1823.
Cirka 3 500 kometformade gasknutor ligger utspridda i nebulosan, tätast längs insidan av den ljusa ringen. Astronomer kallar dem kometknutor, eftersom var och en har ett glödande huvud och en lång, svag svans, som en komet. Varje svans sträcker sig cirka 160 miljarder kilometer, ungefär tusen gånger avståndet mellan jorden och solen.
Bilder från Hubble tyder på att knutorna bildas där het gas som strömmar från den döende stjärnan kolliderar med svalare gas som stjärnan stötte ut cirka 10 000 år tidigare. Knutorna förväntas tona bort i rymden mellan stjärnorna.