How big is Väteatom?
110 picómetros!
En väteatom är den enklaste atomen: en enda elektron som hålls av en enda proton. Väteatomen är cirka 0,11 nanometer i diameter, eller 110 picometer, mätt som två gånger Bohrradien. En nanometer är en miljarddel av en meter, och en picometer är en tusendel av en nanometer.
En atom har ingen hård kant. Atomens elektron följer inte en fast bana, som en planet gör. Kvantfysiken beskriver i stället elektronen som ett sannolikhetsmoln: elektronen finns med störst sannolikhet på ett visst avstånd från kärnan och med mindre sannolikhet längre ut. Kemister definierar därför atomens storlek på flera sätt, och varje sätt ger ett eget tal.
Siffran som visas här är två gånger Bohrradien. Bohrradien, 52,9 picometer, är det avstånd från protonen där elektronen med störst sannolikhet finns. Två gånger det är 106 picometer, vilket avrundas till 110. Namnet hedrar Niels Bohr, vars atommodell från 1913 placerade elektronen i en cirkulär bana med exakt den radien.
Andra definitioner ger andra storlekar. Två väteatomer som är sammanfogade till en molekyl ligger med sina mittpunkter 74 picometer från varandra. Ett annat mått, van der Waals-radien, bygger på hur nära två separata atomer kan komma innan de stöter bort varandra. Enligt det måttet är en väteatom cirka 220–240 picometer i diameter.
Väte är det vanligaste grundämnet i universum. Solen består till cirka 75 % av väte, räknat i massa. Vid solens höga temperaturer smälter vätekärnor samman och bildar helium, vilket frigör enorma mängder energi. På jorden finns det mesta av vätet i vatten.
Atomer av samma grundämne med olika antal neutroner kallas isotoper. I mer än 99,97 % av väteatomerna på jorden är kärnan en ensam proton utan neutroner. År 1931 påvisade Harold Urey och hans kollegor vid Columbia University en sällsyntare form, deuterium, med ungefär dubbelt så stor massa.
En tredje form, tritium, har två neutroner utöver protonen. Den är radioaktiv, och under varje period på 12,3 år sönderfaller hälften av ett prov. Tritium bildas naturligt högt upp i atmosfären, när kosmisk strålning träffar kvävemolekyler i luften.