Oorts kometmoln är ett stort, ungefär runt skal av isiga objekt som astronomer tror omger solsystemet, långt bortom planeterna. Dess yttre kant tros ligga någonstans mellan 10 000 och 100 000 astronomiska enheter (AE) från solen, där 1 AE är det genomsnittliga avståndet från jorden till solen. Den storlek som anges här är cirka 18 biljoner kilometer i diameter, eller 1,9 ljusår, där ett ljusår är den sträcka som ljuset färdas på ett år. Det placerar kanten cirka 60 000 AE ut från solen, ett värde inom det intervallet men inte en mätning, eftersom molnet bara är känt indirekt, genom kometer.

Storlek

Ingen har mätt storleken på Oorts kometmoln. Det är så långt bort att NASA inte har några direkta bilder av det. Mycket av det som astronomer vet om molnet kommer från studier av kometer som passerar nära jorden.

NASA anger att molnets inre kant ligger mellan 2 000 och 5 000 AE från solen och dess yttre kant mellan 10 000 och 100 000 AE. När den nederländske astronomen Jan Oort föreslog molnet år 1950 föreställde sig Oort att det sträckte sig ut till cirka 100 000 AE. En kant så långt ut skulle göra molnet cirka 200 000 AE, eller 3,2 ljusår, i diameter.

Storleksjämförelser

• Neptunus kretsar cirka 30 AE från solen. Med den bredd som anges här är Oorts kometmoln cirka 2 000 gånger så brett som Neptunus bana.
• Om avståndet från jorden till solen förminskades till 1 centimeter, skulle Neptunus kretsa 30 centimeter från solen. Oorts kometmoln skulle börja 20–50 meter bort och sluta någonstans mellan 100 meter och 1 kilometer bort.
• En kant 60 000 AE från solen är cirka en femtedel av avståndet från solen till Proxima Centauri, 4,2 ljusår. Även en kant vid 100 000 AE skulle vara mindre än två femtedelar av vägen dit.
• Bumerangnebulosan, ett moln av gas kring en döende stjärna, är cirka 2 ljusår lång, nära den bredd som anges här för Oorts kometmoln.
• Rymdsonden Voyager 1 färdas cirka 1,6 miljoner kilometer om dagen. NASA uppskattar att det tar cirka 300 år för den att nå Oorts kometmoln och kanske 30 000 år att passera genom det.

Varför astronomer tror att det finns

Oort föreslog molnet för att förklara var långperiodiska kometer kommer ifrån. Dessa kometer tar så lång tid på sig att kretsa kring solen att de flesta bara har setts en gång i nedtecknad historia. De kommer också från alla håll, inte längs det platta plan som planeterna delar.

Objekten i molnet kretsar kring solen i många olika vinklar och bildar en tjock bubbla i stället för ett platt bälte, vilket är anledningen till att det kallas ett moln. Det kan finnas hundratals miljarder, eller till och med biljoner, isiga kroppar i det.

Då och då stör något en av dem, och den börjar ett långt fall mot solen. Kometen Siding Spring passerade mycket nära Mars under en sådan färd och kommer inte tillbaka på cirka 740 000 år.

Hur det bildades

Den ledande idén är att objekten i Oorts kometmoln inte bildades där de finns nu. Efter att planeterna hade bildats, för 4,6 miljarder år sedan, fanns många överblivna bitar kvar bland dem, så kallade planetesimaler, gjorda av samma material som planeterna. Planeternas tyngdkraft, främst Jupiters, slungade dessa bitar åt alla håll. Några lämnade solsystemet helt.

Andra kastades ut i långa banor som förde dem så långt ut att tyngdkraften från galaxen Vintergatan kunde dra i dem. Galaxens dragning flyttade dem sannolikt ut till solsystemets yttre kanter, där planeterna inte längre kunde störa dem. En översiktsartikel uppskattar att cirka 5 % av materialet som jätteplaneterna spred ut hamnade i Oorts kometmoln. Molnet kan också ha fångat in objekt som inte bildades i solsystemet.

Källor

• Oort Cloud: Facts. NASA Science, 2025.
• Oort Cloud. NASA Science.
• Dynamical Population of Comet Reservoirs. Kaib and Volk, in Comets III, University of Arizona Press, 2022.
• Measuring the Universe. International Astronomical Union.
• Neptune Fact Sheet. NASA, 2024.
• Proxima's orbit around Alpha Centauri. Kervella et al., Astronomy & Astrophysics, 2017.
• Hubble Catches Scattered Light from the Boomerang Nebula. NASA, 2005.