Skapelsens pelare är tre höga kolonner av kall gas och stoft i Örnnebulosan, ett moln där nya stjärnor bildas, cirka 6 500 ljusår från jorden. Ett ljusår är den sträcka som ljuset färdas på ett år, cirka 9,46 biljoner kilometer. Storleken som anges för pelarna är längden på den högsta av dem, som är cirka 4 ljusår, eller 38 biljoner kilometer, från topp till botten.

Storlek

Den högsta pelaren är den till vänster på de berömda fotografierna som togs av rymdteleskopet Hubble. Astronomer vid Europeiska sydobservatoriet (ESO) uppskattar att den är cirka 4 ljusår lång, om den räknas som ett enda objekt från topp till botten. Det är ungefär dubbla höjden på pelaren till höger. NASA, som beskriver en vidare bild från Hubble som även omfattar kolonnernas svaga bas, anger cirka 5 ljusår.

Dessa längder är uppskattningar. Pelarna reser sig ur ett större moln av gas och stoft, och deras baser är svaga och svåra att följa. Längderna beror också på avståndet, som NASA och Europeiska rymdorganisationen anger till 6 500 ljusår och ESO till cirka 7 000.

Pelarna pekar inte heller alla åt samma håll. Observationer med ESO:s Very Large Telescope i Chile visade att den vänstra pelarens topp är vänd mot jorden. De visade också att denna pelare, till skillnad från de andra, ligger bakom stjärnhopen med ljusa stjärnor som lyser upp pelaren.

Storleksjämförelser

• Den högsta pelaren är cirka 1,2 parsek lång. En parsek är en avståndsenhet som motsvarar cirka 3,26 ljusår.
• Den är nästan lika lång som avståndet mellan solen och Proxima Centauri, cirka 4,2 ljusår.
• Om den högsta pelaren förminskades till höjden av Mount Everest, 8 849 meter, skulle Neptunus bana vara en cirkel som är cirka 2,1 meter i diameter. Jordens bana skulle vara cirka 7 centimeter i diameter, och solen skulle vara en prick som är en tredjedels millimeter bred.
• Tillsammans innehåller pelarna cirka 200 gånger så mycket material som solen.

Så bildades pelarna

Kolonner som dessa bildas i de jättelika moln av gas och stoft där stjärnor föds. Nybildade, mycket heta stjärnor avger intensivt ultraviolett ljus och snabba partikelvindar som blåser bort den tunnare gasen omkring dem. I Örnnebulosan hör dessa stjärnor till en stjärnhop som kallas NGC 6611 och som ligger ovanför pelarna.

Tätare fickor av gas och stoft står emot denna erosion längre. Var och en skuggar materialet bakom sig och lämnar kvar en lång, mörk kolonn som pekar bort från de ljusa stjärnorna. Nya stjärnor bildas inne i själva pelarna. Bilder från rymdteleskopet James Webb visar unga stjärnor som uppskattas vara bara några hundra tusen år gamla.

Förstörelsens pelare

Samma stjärnljus som formar pelarna håller också på att förstöra dem. På bilderna från Hubble omger en blåaktig dis pelarnas kanter. Det är gas som har värmts upp av de närliggande stjärnorna och avdunstar ut i rymden.

ESO:s mätningar visar att pelarna förlorar cirka 70 gånger solens massa varje miljon år. Med den takten skulle materialet som pelarna innehåller nu räcka bara cirka tre miljoner år till. Hubble fotograferade pelarna första gången 1995 och igen 2014, och Webb fotograferade dem 2022.

Källor

• The Pillars of Creation Revealed in 3D. European Southern Observatory, 2015.
• The Pillars of Creation revisited with MUSE: gas kinematics and high-mass stellar feedback traced by optical spectroscopy. McLeod et al., Monthly Notices of the Royal Astronomical Society, 2015.
• Hubble Goes High Def to Revisit the Iconic 'Pillars of Creation'. NASA, 2015.
• Revisiting an icon. ESA/Hubble, 2015.
• NASA's Webb Takes Star-Filled Portrait of Pillars of Creation. NASA, 2022.
• Measuring the Universe. International Astronomical Union.
• Proxima's orbit around Alpha Centauri. Kervella et al., Astronomy & Astrophysics, 2017.
• 8,848.86 metres. That's the height of Mt Everest now. The Kathmandu Post, 2020.
• Neptune Fact Sheet. NASA, 2024.
• Sun Fact Sheet. NASA, 2024.