Aldebaran är en jättestjärna med en djupt orange färg, och den bildar ögat i stjärnbilden Oxen. Den är cirka 63 miljoner kilometer i diameter, cirka 45 gånger solens bredd. Det är bredden på stjärnans synliga yta.

Storlek

Aldebaran ser större ut på himlen än nästan alla andra stjärnor, och år 2002 hade dess bredd mätts oftare än någon annan stjärnas. En katalog från samma år upptar cirka 60 mätningar. Många av dem kommer från ockultationer, där månen skymmer stjärnan: Aldebaran ligger längs månens bana över himlen, så månen passerar ofta framför den. Tiden det tar för månens kant att täcka stjärnan visar hur bred stjärnan ser ut att vara.

En studie från 2005 av Richichi och Roccatagliata kombinerade nya ockultations- och interferometermätningar. Den kom fram till att Aldebaran är 20,58 tusendels bågsekund bred, där en bågsekund är 1/3 600 av en grad. Det är ungefär bredden av ett människohår sett från ett avstånd av 1 kilometer. Satelliten Hipparcos mätte Aldebarans avstånd till cirka 67 ljusår, där ett ljusår är den sträcka som ljuset färdas på ett år, cirka 9,46 biljoner kilometer. Vid det avståndet ger bredden en radie på 45,1 gånger solens.

Äldre mätningar av Aldebaran sprider sig mer, från cirka 36 till 46 gånger solens radie, och orsaken är inte känd. Stjärnans ljusstyrka varierar med mindre än 1 %, men Aldebaran kan ha fläckar på ytan eller ändra storlek något.

Storleksjämförelser

• Aldebaran är cirka 45 gånger så bred som solen och cirka 4 900 gånger så bred som jorden.
• Cirka 92 000 solar skulle rymmas inuti den, räknat i volym.
• Om Aldebaran tog solens plats, skulle stjärnans yta nå mer än halvvägs till Merkurius bana.
• Aldebaran är cirka 1,8 gånger så bred som Arcturus, en annan jättestjärna och en mindre granne i utforskaren.
• Om solen förminskades till storleken av en basketboll, skulle Aldebaran vara en boll som är cirka 11 meter i diameter.

En omstridd planet

Sedan början av 1990-talet har astronomer mätt hur Aldebaran rör sig mycket svagt mot och från jorden, i en cykel på cirka 629 dagar. En studie från 2015 föreslog att en planet orsakar den här vickningen. Planeten skulle ha minst 6,5 gånger massan hos Jupiter och kretsa cirka 1,46 astronomiska enheter från Aldebaran, där en astronomisk enhet är det genomsnittliga avståndet från jorden till solen.

En studie från 2019 lade till många nya mätningar och fann att signalen inte var stabil över tid. Studiens författare drog slutsatsen att deras data försvagar argumenten för en planet. De föreslog att svängningar kopplade till omrörningen av gas inuti stjärnan i stället kan orsaka vickningen.

En rymdfarkost på väg

Pioneer 10, NASA:s första uppdrag till de yttre planeterna, sköts upp år 1972 och skickade sin sista signal till jorden år 2003. Farkosten är på väg ungefär i riktning mot Aldebaran och väntas passera stjärnan om cirka två miljoner år.

Källor

• Aldebaran's angular diameter: How well do we know it?. Richichi and Roccatagliata, Astronomy & Astrophysics, 2005.
• Long-lived, long-period radial velocity variations in Aldebaran: A planetary companion and stellar activity. Hatzes et al., Astronomy & Astrophysics, 2015.
• Precise radial velocities of giant stars. XII. Evidence against the proposed planet Aldebaran b. Reichert et al., Astronomy & Astrophysics, 2019.
• Pioneer 10. NASA, 2024.
• Measuring the Universe. International Astronomical Union.
• IAU 2015 Resolution B2 on recommended zero points for the absolute and apparent bolometric magnitude scales. International Astronomical Union, 2015.
• Just How Small Is "Nano"?. National Nanotechnology Initiative.
• Sun Fact Sheet. NASA, 2024.
• Earth Fact Sheet. NASA, 2024.
• Mercury Fact Sheet. NASA, 2024.
• Fundamental parameters and chemical composition of Arcturus. Ramírez and Allende Prieto, The Astrophysical Journal, 2011.
• Official Basketball Rules 2026: Basketball Equipment. FIBA, 2026.