How big is Solen?
1,400,000 千米!
Solen är stjärnan i mitten av solsystemet. Den är cirka 1,39 miljoner kilometer i diameter, 109 gånger jordens bredd. Det måttet är bredden på fotosfären, det glödande skikt som ser ut som solens yta.
Solen är ett enormt klot av het gas, mest väte och helium, så den har ingen fast yta. Som solens kant räknas fotosfären, det skikt som ger ifrån sig det mesta av solens synliga ljus. NASA anger solens medelradie, avståndet från dess mitt till fotosfären, till 695 700 kilometer. Det dubbla är dess bredd: 1 391 400 kilometer.
En studie från 2008 under ledning av Margit Haberreiter angav radien till 695 658 kilometer, plus eller minus 140 kilometer. År 2015 avrundade Internationella astronomiska unionen (IAU) det värdet till 695 700 kilometer och antog det som den nominella solradien. Solradien är nu en standardenhet som astronomer använder för att ange storleken på andra stjärnor.
Solen är också mycket nära ett perfekt klot. NASA anger dess tillplattning till 0,00005, vilket betyder att dess bredd genom polerna skiljer sig från bredden vid ekvatorn med högst cirka 70 kilometer.
Solens kärna når cirka 15 miljoner grader Celsius. Det är tillräckligt hett för kärnfusion, där väte slås ihop till helium och energi frigörs. Den energin ger solen dess värme och ljus. Energin behöver cirka 170 000 år för att färdas från kärnan till toppen av konvektionszonen, skiktet direkt under fotosfären.
Samma energi förklarar solens storlek. Gravitationen drar solens gas inåt, medan värmen från fusionen skapar ett tryck som skjuter utåt och hindrar stjärnan från att kollapsa. Fotosfären, där ljuset slipper ut i rymden, är mycket svalare än kärnan, med cirka 5 500 grader Celsius.
Solen bildades för cirka 4,6 miljarder år sedan ur ett roterande moln av gas och stoft som kallas solnebulosan. Merparten av molnets material föll mot mitten och bildade solen, som innehåller 99,8 % av solsystemets massa. Mycket av resten bildade planeterna.
Forskare förutspår att solen har levt något mindre än halva sin livstid. När den börjar få slut på energi kommer den att svälla till en röd jätte och bli så stor att den sväljer Merkurius och Venus, och möjligen jorden. Om cirka 5 miljarder år blir den en vit dvärg, en svag, tät stjärna som Sirius B, vilken packar ungefär solens massa i ett klot som är något mindre än jorden.